Tisdag 24 januari - lördag 11 februari Jokk blev kvar länge på sjukhuset men har äntligen kommit hem. Vi har haft invigning av lekplatsen. Mia, Lasse, Fred, Oscar och Sandra har åkt hem till kalla Sverige. Tobbe och Gustaf har lämnat oss och Sol-Britt, Ammie och Jonna har kommit till oss. Vi har haft massor av besök och två kära återseenden. Maria och Johan, två av våra bästa vänner, har varit och hälsat på. En ängel har flyttat in och vi har träffat en levande ängel på Nai Yang. Sjukhusvistelsen blev lång för vår lilla Jokk, drygt två veckor. Hon fick komma hem först tisdagen den 7 februari. Tobbe gjorde en hjälteinsats under sin och Gustafs sista vecka hos oss, vilket innebar att vi knappt såg honom. Han tog hand om lilla Jokk på sjukhuset varje dag tillsammans med Tae oavsett om han skulle arbeta eller vara ledig. Att ta hand om lilla Jokk innebar, badning, blöjbyten, hålla kontroll på febern och att assistera sjuksköterskorna vid undersökningar mm. Eventuell vila fick göras på en plastpall. Söndagen den 29 januari var Tobbe och Gustaf sista dag hos oss och nu har det burit av mot Bangkok och Kina för deras del. Det var två sorgsna killar som gav sig iväg. Under tiden som lillasyster har varit på sjukhus har vi fått möjlighet att sakta men säkert få lära känna storasyster Gae. Hon är inte den som släpper någon in på sig i första taget. Men, precis som med flera av barnen tidigare, så släppte det ordentligt när vi var och badade. Vatten och bad är härligt. Nu är hon en i gänget ordentligt och har vant sig vid, och tycker om oss faranger. Vi har haft volontärskifte igen. Tobbe och Gustaf har, som sagt, givit sig av och Sol-Britt, Ammie och Jonna har kommit. Sol-Britt kom fredagen den 27 januari och Ammie och Jonna kom tisdagen den 31 januari. Lördagen den 28 januari så kom hon bara där, gående hand i hand med sin mamma - charmiga, härliga lilla Ae. Oj vad glada vi blev! Hon hade tjatat på sin mamma att hon ville komma och hälsa på oss på barnhemmet. Det spreds sig en härlig varm känsla i hela kroppen när vi rusade fram och kramade om henne. Ae var med oss hela dagen och kunde följa med och bada. Hon fanns sig väldigt snabbt, efter några blyga skrapningar med fötterna och lite tittande under lugg. Blyga lilla Nook var den av barnen som först slog armen om sina gamla kompis så hon skulle känna sig välkommen. Ett bevis på hur mycket som har hänt med Nook under hennes tid hos oss. Hon är numera öppen, kamratlig och glad. En knapp vecka senare var det dags igen. Då dök Mioo upp. Hon kom insläntrande på sitt coola tonårssätt med ett pilimariskt leende på läpparna. Ännu ett kärt återseende och varma pirriga känslor i kroppen. Mioo kom också bara på besök. Hon har flyttat tillbaks till Phuket från Bangkok, men ska bo hos sin mamma. Ae kanske kommer att vara hos oss ibland på helgerna när hennes mamma måste arbeta och Mioo kommer med största sannolikhet komma och hälsa på titt som tätt. Tänk att de har haft möjlighet att flytta ut från oss men ändå finnas kvar. Bättre än så kan det ju inte bli. I såna här lägen inser man att alla dessa underbara ungar betyder så mycket mer för oss än vad vi förstår. Tisdagen den 31 januari så var det så äntligen dags för invigning av lekplatsen. Det gjordes med "pompa och ståt" och svenska kanelbullar från bageriet i Phuket Village. Mia, en av de "skyldiga" till att vi har fått lekplatsen klippte bandet och sen var det fritt fram för barnen att inviga den på sitt sätt. Invigningen gick i sann thailändsk anda. Först hände ingenting, sen hände ingenting och sen var det över. Vi hade dock ingen som pratade i mick. Två av våra bästa vänner, Johan och Maria, har varit och hälsat på oss. Med sig hade de en vacker liten ängel som ville flytta in hos oss. Hon står nu och vakar över barnen och oss andra vid andehuset. Ängeln är en gåva från Unitehopeproject och hon är en av 49 änglar som ska placeras ut över hela världen. Änglarna ska skydda och ge kärlek och hopp. Om ni vill veta mer om vår ängel så kan ni gå in på www.unitehopeproject.com. Kae var assistent till Johan när han göt grunden, och flera av barnen och våra hundvalpar tittade nyfiket på. Några av barnen tyckte hon var vacker och några tyckte att hon var ful för att hon inte hade något hår. Men vi tror att alla tycker om henne. På tal om änglar. En manlig, kanadensisk sådan dök upp en kväll när vi var och åt på Nai Yang. Han hade hört av restaurangägarna att vi arbetade på ett barnhem och undrade om vi hade någon hemsida. Vi fick, som vanligt, stå med svansen mellan benen och erkänna att det var en av alla saker vi inte hunnit ta tag i. Det visade sig att han inte frågade för att skaffa sig mer information om Barnhemmet utan för att han ville hjälpa oss att producera en hemsida. Vi tackade ja, men trodde kanske inte riktigt på det hela. Men, men återigen fick man sig en knäpp på näsan. Dagen efter kom han ner till oss på barnhemmet med kameran i högsta hugg.  Han bad oss samla ihop material, göra en disposition och maila det till honom, vilket vi gjorde. Och hör och häpna samma kväll kunde vi gå in och se vår alldeles egna hemsida sakta men säkert ta form. Så nu har vi början till en hemsida, www.barnhem.org. Den är inte på något sätt färdig ännu, men den finns! Snart, snart är vår gård helt färdig. Det sista gräset håller på att läggas nu. Så när det har fått ligga till sig lite så är det fritt fram för fotboll, volleyboll, barfotaspring mm. Det blir en fin gård för ett gäng fina, härliga barn. Varma hälsningar, Sussi och Hans